När jag sitter på ett flygplan saknar jag känsla för hur snabbt jag färdas. Jag bara vet att jag gör det. Tittar jag ut genom fönstergluggen och ner på landskapet kan det möjligen hjälpa mig något i förståelsen av hastigheten. Om nu vädret är klart. Men likväl är det den statiska vetskapen om att jag tar mig från Stockholm till Paris på blott ett par tre timmar som gör att jag förstår hur snabbt det går; få företeelser känns ju lika långsamma och sega som flygplansresor.
Ska det första kapitlet i Kevin Kellys The Inevitable sammanfattas med en liknelse passar nog den ovanstående. Därför att Kelly menar att vi i ett blint nu befinner oss i konstant tillblivelse, becoming. I ett framåtskridande som varken är dramatiskt eller spännande, eftersom vi inte längre märker rörelsen när den är konstant.
Tillblivelsen blir därför något vi först i efterhand noterar och reflekterar över, precis som när vi väl har landat i Paris och konstaterar hur hisnande nyss vi befann oss i Stockholm.
Under det förra århundradet fascinerades vi alla av framtiden och ville dit så fort som möjligt.
Så är det inte längre, hävdar Kelly.
Vem vill idag snabbt ta sig till en avlägsen framtid?
Snarare fruktas den av många.
Inga lyckliga flygande bilar vinkar ju åt oss längre.
Bill Gates påstås ha sagt att “folk har en tendens att överskatta vad som kommer hända inom det närmaste året, men underskatta vad som kommer hända inom ett decennium.”
Pratar vi om internet så har ännu inget hänt, menar Kevin Kelly. Internet är fortfarande i början av början.
I sin linda, i sin tillblivelse.
Alla födda på sjuttiotalet eller tidigare har i det sammanhanget anekdoter eller minnen av egna och andras nybörjartokigheter att fnissa åt eller generas över, från tiden då vi själva upptäckte – eller konfronterades med – internet.
En tid som redan känns mycket avlägsen.
Samtidigt som vi fortfarande är nybörjare, enligt Kevin Kelly.
Och för evigt kommer att vara det.
I Sverige skojar vi ofta om hur den före detta kommunikationsministern Ines Uusman – med ansvar för IT-frågor – i en Svenska Dagbladet-intervju 1996 förklarade att “internet bara är en fluga”.
I vår kollektiva backspegel älskar vi att himla med ögonen åt sådant, kanske för att själva få känna oss lite smartare eller skadeglatt konstatera hur fel eller naiva folk kunde vara förr i tiden.
I samma backspegel glimrar ett oändligt pärlband av liknande anekdoter och faktoider från olika epoker.
Från det där om hur alla vägrade att finansiera Columbus resa eftersom det var självklart att jorden var platt, till Albert Bonniers förlags refusering av Pippi Långstrump 1944.
Eller skivbolagscheferna som 1962 nobbade The Beatles med motiveringen att gitarrgrupper var ute och därför hade “no future in show business”.
Kanske önsketänker vi alla att vi minsann hade varit betydligt mer framsynta och självklart kontrakterat både The Beatles och Astrid Lindgren om vi haft möjligheten.
Och att vi minsann skulle se potentialen om deras motsvarigheter dök upp framför oss idag.
Det ska i rättvisans namn påpekas att Ines Uusman hävdar att hon aldrig sagt att “internet bara är en fluga”; hon menar att hon förde ett resonemang om att “det planlösa och tidskrävande surfandet bara är en fluga”. Vilket å andra sidan har tillbakavisats av de reportrar som faktiskt intervjuade henne. Men även om det nu egentligen var vad Ines menade så fick hon ju som bekant fel även i det avseendet.
Själv hör jag till den sista generationen som kommer att minnas en värld och uppväxt utan internet.
Vilket medför att jag så sent som 1994 tjugosex år gammal tänkte att det där med att koppla ett telefonmodem till sin dator mest var något för tekniknördar.
Visst lät det kul att man kunde skicka meddelanden mellan datorer, men vad skulle det egentligen vara bra för?
Som skribent tyckte jag att det var fantastiskt modernt och praktiskt att med post kunna skicka en diskett med text till en tidningsredaktion eller ett bokförlag.
Ett år senare skaffade jag en så kallad e-mail-adress och ytterligare ett år senare skrev jag vad som döptes till “Sveriges första internet-såpa” för ZTVs hemsida.
Till min hjälp hade jag ytterligare fyra skribenter, men ingen av oss hade modem hemma; alla texter lämnades fortfarande på diskett till tevekanalen. För att kunna maila var vi tvungna att gå till ZTV och snylta på deras datorer. Jag försökte påtala för den dåvarande chefen att det skulle underlätta för internetsåpan om alla vi skribenter fick varsitt 56k-modem av allra billigaste sort, men detta fräcka önskemål fick jag inget gehör för.
Å andra sidan. Att skicka texter från min svartvita Powerbook 100 med hjälp av ett modem vars uppkoppling bröts när telefonen ringde, det hade nog tagit lika lång tid som att promenera till tevekanalen med disketten.
Kevin Kelly har förstås oändligt många fler och betydligt dråpligare anekdoter från internets barndom.
Som djupt involverad i online-världens födelse för dryga trettio år sedan och det så kallade nätets ankomst ett decennium senare minns han hur det i varje stadium av tillblivelse var oerhört svårt att se och förstå innebörden av vad som hände.
Som när en av hans medarbetare på tidningen Wired 1994 noterade att domännamnet mcdonalds.com var ledigt och Kelly då uppmanade skribenten att registrera det. Vilket han gjorde, för att sedan kontakta McDonalds och erbjuda dem adressen gratis.
Företaget skakade bara på huvudet och undrade “dot… com vad då?”
Episoden blev till en smårolig artikel i tidningen för världens få internetanvändare. Då. Hur hisnande rolig anekdoten skulle bli för alla andra, det insåg varken skribenten eller någon annan.
Kelly själv hade 1989 ett möte med ABC – det då tredje mäktigaste medianätverket i världen – för att berätta lite om “det här med internet”. Han upplevde det som sympatiskt att cheferna där ändå var nyfikna.
Internet var då en mikroskopisk företeelse i jämförelse med tevebranschen, men hur Kelly än försökte övertyga cheferna om internets potential och framtid talade han för döva öron. ABCs vice VD förklarade för Kelly och senare även för media att “internet kanske kunde bli nittiotalets motsvarighet till närradio” men att det var otänkbart att “passiva konsumenter skulle kunna förvand- las till aktiva deltagare på internet”.
När Kelly lämnade mötet gav han dem ändå ett tips.
“Jag har råkat se att domännamnet abc.com fortfarande är ledigt. Prata med någon av era mest datakunniga killar och be honom att registrera det genast, ni kommer inte ångra er.”
De tackade artigt, men när Kelly en vecka senare kollade var domännamnet fortfarande ledigt.
Om nu tevebranschen var långsam och ovillig hade även Wired svårt att föreställa sig framtiden. Under tidigt 90-tal såg fortfarande även de flesta internet-profeter nätet som en sorts förbättrad version av teve, om än med 5 000 kanaler.
Frågan var bara vem som skulle producera och programmera allt material.
Och hur skulle det finansieras?
Något som fick British Telecom att i juni 1994 förklara att de tvivlade på internets kommersiella potential. Wired spekulerade i att kanske skulle nykomlingar som Nintendo och Yahoo! kunna skapa innehållet på internet, medan de mer konservativa förklarade att det överhuvudtaget inte fanns några aktörer som var tillräckligt stora och starka för att skapa nätets innehåll.
Och så vidare.
Det är med utgångspunkt i vår bristande förmåga att föreställa oss framtiden som Kevin Kelly menar att becoming – eller tillblivelse – är den första av de tolv krafterna; att vi befinner oss i en konstant tillblivelse, ett vardande.
Eller i ett Protopia för att använda Kellys eget ord.
Protopia är något som är svårt att se och därmed varsebli.
En process som konstant förändrar hur andra saker förändras.
Vilket innebär att vi för evigt är nybörjare. Att allt är i rörelse och oordning och att alla nya fasta former kommer vara en obekväm remix av det gamla. Men att vi samtidigt med den vetskapen och lite fantasi utan skygglappar kan lära oss att tydligare urskilja vad det är som ligger framför oss.
Denna syn och tankegång återfinner vi förstås inom en rad olika områden. Från kärlek till natur. Eller självaste skapelsen. Varför jag kommer att tänka på Kjell Espmarks diktsamling Skapelsen, från 2017, där han genom lek med en rad olika döda historiska figurer menar att skapelsen inte är avslutad utan bara i händerna på oss som råkar leva för tillfället.
I sin värld konkretiserar Kelly genom att påtala hur all ny teknologi kommer att kräva evig uppgradering och uppdatering. Det är därför som du alltid kommer att vara kvar på nybörjarnivå.
Inte minst när överflödscykeln går allt snabbare.
År 2016 var till exempel den genomsnittliga livslängden för en app 30 dagar.
Därmed kommer du aldrig ha tid att gå från nybörjarstadiet till att bemästra någonting innan detta någonting redan har ersatts av något nytt.
Det eviga nybörjartillståndet är den nya standarden för alla, oavsett ålder eller erfarenhet.
Oavbrutet står vi under attack från det digitala landskapets förändring. Allt runt omkring oss uppgraderas och uppdateras.
Vilket sätter press på den egna digitala utrustningen och nödvändiggör underhåll. Du kanske inte vill uppgradera, men du måste. Därför att alla andra gör det. I en uppgraderingarnas kapprustning.
Kelly berättar hur han länge var en sådan som högst motvilligt uppgraderade sin utrustning och sina redskap och då alltid i sista
minuten.
Något som de flesta av oss kan känna igen sig i.
Varför uppgradera något som funkar utmärkt?
Dessutom: uppgraderar man ditten måste man plötsligt uppgradera datten.
Efter att Kelly en gång gjort en ynka liten uppgradering ledde den till en destruktiv dominoeffekt som avbröt och ställde till hela hans yrkesliv. Det var så han lärde sig att se på uppgraderingarna som digital hygien och att ägna sig åt den med regelbunden självklarhet.
Men.
En konsekvens och aspekt av våra oavbrutna uppgraderingar är att de skapar konstanta hål i våra hjärtan.
En dag för inte alltför länge sedan bestämde vi oss alla för att vi inte kunde leva en enda dag till utan en smart telefon.
Tiotalet år tidigare hade en sådan önskan eller längtan fått oss att framstå som lite löjliga eller enfaldigt prylfixerade.
Nuförtiden blir vi arga om nätverket inte fungerar, men i mer oskuldsfulla tider hade vi inga tankar på nätverk överhuvudtaget.
Vi fortsätter uppfinna nya saker som i sin tur skapar ny längtan och nya hål i våra hjärtan.
Som måste fyllas.
Det finns de som förargas över att det görs hål i våra hjärtan på det här viset, fortsätter Kelly. Att det förnedrar och fördummar vår ädla mänsklighet. Att det skapar en källa till konstant missnöje. En källa som kallas teknologi. Som driver oss till att ständigt jaga det nyaste och som hela tiden springer ifrån oss när något ännu nyare dyker upp och fortsätter göra oss till eviga nybörjare.
Jag vill hylla detta missnöje som teknologin för med sig, skriver han. För vi skiljer oss ju åt från våra djuriska förfäder i så motto att vi inte bara nöjer oss med att överleva, vi uppfinner ständigt nya sår att klia, uppfinner nya önskemål som vi inte tidigare kände till att vi hade. Detta missnöje triggar vår påhittighet och tillväxt.
Alltså det som han kallar Protopia.
Tillståndet av tillblivelse.
I Protopia blir saker och ting konstant bättre än igår, men bara lite bättre. Vårt Protopia skapar nästan, men bara nästan, lika många nya problem som nya fördelar.
Dagens teknologiska problem skapades av gårdagens teknologiska lösningar och dagens teknologiska lösningar på dem kommer i sin tur att skapa morgondagens teknologiska problem. Vilket döljer hur vi långsiktigt ändå uppnår nettofördelar.
Så har det sett ut sedan vetenskap uppfanns; varje år har vi lyckats skapa lite mer än vad vi samma år förstört. Men de där ynka små procenten förbättringar under decennium efter decennium har byggt det vi idag kallar för civilisation.
Genom att var och en av oss försöker hänga med i utvecklingen blir vi eviga nybörjare.
Vilket borde göra oss ödmjuka.
Den viktigaste teknologin – som kommer att dominera våra liv under de närmaste trettio åren – är ännu ej uppfunnen och för att inte fastna i ett kortsiktigt nu måste vi därför omfamna nuets små skiften eftersom de bildar framtiden.
Så här långt har jag inga problem med Kevin Kellys resonemang och den filosofi som i många avseenden för tankarna till olika anarkokapitalistiska filosofer och nyliberala hippies.
Först när Kelly mer konkret kikar in i sin kristallkula och rosenkindad föreställer sig hur en vanlig dag år 2050 skulle kunna se ut har jag svårt att dela hans förtjusning.
Oavsett om hans kristallkula har rätt eller ej.
Om det nu visade sig att vår första version av internet blev något betydligt mer och annorlunda än den bättre version av teve som de flesta föreställt sig, så menar Kelly att nätet 2.0 också kommer att bli något helt annat än vad vi tänker oss nu.
I teknisk mening kan nätet idag definieras som summan av allt googlingsbart. Men den största delen av den digitala världen ingår inte där; mycket av det som händer i en app, inuti ett spel, på Facebook eller inuti en video kan inte sökas upp nu. Men det kommer man kunna om trettio år.
Om du då i din telefon vill veta i exakt vilket ögonblick du fick höra att din syster antagits till college så hittar du det på nätet.
Liksom de flesta fysiska objekt i ditt hem kommer vara uppkopplade, så att du kan googla ditt rum. Eller googla ditt hus. Minimala chips kommer vara inbäddade i de flesta saker.
Början av denna utveckling har vi redan sett. Men nätet kommer också expandera i tid. Idag bryr det sig alldeles för sällan om sitt förflutna. Om trettio år kommer time sliders göra att du kan välja om du vill se en viss hemsida i nuet eller i vilken gammal version som helst.
I takt med att nätet blir bättre på ditt och andras förflutna kommer det förstås bli bättre på din framtid.
Från att du vaknar på morgonen en vanlig dag 2050 kommer nätet försöka att förutse dina planer.
Eftersom dina vanor och rutiner naturligtvis finns lagrade blir det lätt för nätet att hinna före dina tankar och handlingar och ge dig ett svar nästan innan du hunnit ställa frågan. Så att dokumenten du behöver för det där mötet redan är framtagna, liksom förslag för var du och din kompis ska äta lunch, baserat på de vanor och den tidigare smak du visat, på vädret, var du kommer befinna dig vid den tiden på dagen och vad du senast åt och så vidare.
Kelly fortsätter rabbla exempel och landar i att nätet 2050 kommer att framstå som en konstant närvaro som du har en relation till, snarare än en plats som du – i åttiotalets berömda cyberspace – reser till.
Den där vanliga dagen 2050 tror jag själv varken är bra för våra hjärnor eller känsloliv, men det är en annan historia. För i samma stund jag tänker den tanken har jag ju redan avfärdats av Kelly som en av de där som försetts med skygglappar inför framtiden, inför att nätet 2050 är som en evigt pågående konversation. Som elektricitet. Alltid påslaget, alltid runt oss.
Hur många nya möjligheter och idéer kommer inte denna utvidgade konversation och detta tillstånd att skapa, frågar han sig. Utifrån det perspektivet ligger det här seklets största online-lösningar ännu framför oss; mirakulösa uppfinningar som likt lågt hängande frukt väntar på att bli plockad.
“Hur lätt måste det inte ha varit som ambitiös internet-entreprenör 1985, när allt bara låg öppet”, frågar sig någon nostalgiskt idag.
År 2050 kommer någon att lika nostalgiskt fantisera om hur enkelt det måste ha varit att 2016 uppfinna och lansera något.
Men, avslutar Kelly i sitt framtidsoptimistiska peptalk, så här ser sanningen ut: det är just precis nu som är den allra bästa tiden att starta upp något!
Där har aldrig funnits ett bättre tillfälle under hela världshistorien för uppfinningar. Aldrig en bättre tid med fler möjligheter, öppningar, lägre trösklar och högre vinstchanser.
Det här är tidpunkten som folk i framtiden kommer att blicka tillbaka på och utbrista “tänk om man hade fått leva då!”.
De senaste trettio åren har skapat en fantastisk startpunkt, en solid plattform att bygga nya och storartade saker på.
Vi befinner oss alla i tillblivelse.
We are all becoming.
Du har inte kommit för sent.