År 1965 tog Kevin Kellys pappa med sig sin trettonårige son på en teknikmässa i Atlantic City för att visa honom hur en dator såg ut. Den unge Kevin tyckte förstås redan att han visste det, eftersom han var en hängiven science fiction-läsare.
Väl i mässhallen blev han oerhört besviken.
Det som visades upp var rader av jättelika rektangulära metallskåp som knattrade ut grå siffror på perforerat papper. Inte en enda blinkande skärm så långt ögat kunde nå.
I dag påminner datorerna betydligt mer om det som den trettonårige Kevin Kelly hade föreställt sig. Både till utseende och funktion. Och mer därtill.
Betydligt mer därtill.
Dygnet runt maler de digitala superkrafterna på runt omkring oss. Ibland är vi medvetna om det, ibland inte. På bara några decennier har de effektiviserat och förändrat så många aspekter av våra liv och vår värld att det är omöjligt att överblicka. Och ändå befinner vi oss bara i början av den ”digitalisering av allt” som Kevin Kelly vigt sitt liv åt att fascineras av, förutspå och förespråka.
Översätter man titeln på Kellys senaste bestseller till svenska lyder den: Det oundvikliga. Att förstå de tolv teknologiska krafter
som kommer att forma vår framtid.
Det må gå tretton digitala profeter på dussinet, men den idag sextioåttaårige Kevin Kellys liv och verk gör att han känns mer värd att lyssna på än många andra. Dessutom hör han till dem som har den allra mest positiva synen på de digitala superkrafterna.
Framtidsfilosof eller cybernetisk spåkärring.
Digital utopist eller en av världens främsta tech-tänkare. Det spelar ingen större roll vilken etikett man väljer att klistra på Kelly. Hans nästan nyandligt färgade entusiasm inför techvärldens framsteg och möjligheter är förstås smittsam.
Nu ska gudarna veta att det ju även går tretton på dussinet av digitala dysterkvistar, med ett betydligt mer kritiskt perspektiv. Men det är oftast roligare att läsa entusiastiska förespråkare av något, som ser möjligheter i allt, än att ta del av gnällspikars verk.
Att hejda de digitala superkrafterna är ju idag ändå inte möjligt.
Teknologi är en lika stark kraft som naturen är en av Kellys mer bevingade formuleringar.
Även om ett problem har skapats av teknologi kommer lösningen alltid att innebära mer teknologi en annan.
Kevin Kelly har även mer eller mindre framgångsrikt etablerat nyord som Technium, vilket han definierar som det globalt ihopkopplade och massiva teknologissystem som omsluter och vibrerar runt oss alla. Likt just naturen. Eller som elektricitet.
Lika förtjust är han i sitt begrepp Protopia. Som till skillnad från Dystopia eller Utopia inte är någon slutdestination, utan ett konstant tillstånd. Där pro kommer från både process och progress och där han menar att vi redan lever. Alltså i ett tillstånd av tillblivelse. Eller becoming, som också är titeln på det första kapitlet i hans bok, liksom namnet på den första av de tolv krafter som Kelly menar kommer att forma framtiden.
Kevin Kellys status som fena på att under de senaste trettio åren förutspå den digitala framtiden etablerades när han en gång i tiden var med och startade tidningen Wired.
Första numret utkom 1993 och magasinet nådde omedelbart världsberömmelse, men förblev länge mer känt än läst. Framförallt var det i den lilla grupp människor jorden runt som vid denna tid börjat använda datorer som något mer än bara dyra skrivmaskiner som Kelly snart ansågs vara den främste journalisten inom datologi. För att använda ett numera bortglömt svenskt nittiotalsord. De flesta av oss föredrog då – ofta lite fnissigt nedsättande och avfärdande – begreppet cyberspace, för att sammanfatta allt det där som vi inte förstod oss på och som mest tycktes höra till en fantasivärld och angelägenhet för tekniknördiga tonårspojkar. Men oavsett om man idag håller med om att teknologi är en lika stark kraft som naturen eller ej, så kan ingen idag till fullo överblicka de digitala superkrafterna och dess konsekvenser.
Inte ens Kevin Kelly.
Som menar att vi därför bara måste omfamna dem.
Eftersom de digitala superkrafterna är just oundvikliga.
Fortfarande är människan en förutsättning för de digitala superkrafternas existens, säger någon. Snart blir det tvärtom, säger en annan.
Intressantare är kanske att fråga sig hur kompatibla de digitala superkrafterna är med människan.
Människan är alltid nyfiken på det nya. Ibland godtrogen. Och därför också bräcklig.
Ta bara kärleken.
Många med mig minns säkert när SVTs Rapport på nittiotalet ägnade ett flera minuter långt inslag åt hur två människor fått kontakt med varandra via internet och efter en tid av e-mailande bestämde sig för att träffas i verkligheten. Varpå snart ljuv musik uppstod och bröllop stundade.
Det sensationella i att två människor träffats via internet!
Hur hisnande modernt och unikt var det inte?
Under ett par år under slutet av nittiotalet tycktes varenda lokaltidning hitta just sitt kärlekspar som träffats via world wide web och göra ett uppslag om det.
I dag är det snarare de kärlekspar som fått kontakt utan digital hjälp som vi berörs av och uppmärksammar.
Medan appar av Tinder-typ blivit självklara har vi ändå börjat fundera över vad en så hårt digitaliserad, effektiviserad och konsumistisk syn på kärlek gör med oss bräckliga människor.
Alla sätt att träffas på är ju bra, utom de dåliga.
Alla digitala superkrafter är ju bra, utom de dåliga.
Själv är jag varken någon expert på kärlek eller digitala superkrafter, men jag har ägnat en betydligt större del av mitt liv åt att fundera på – och skriva romaner om – det förstnämnda.
Eller åt att fundera på – och skriva romaner om – vad det innebär att vara människa. Det har hittills aldrig någon AI gjort. I alla fall inte på egen hand. Eftersom den än så länge endast kan imitera till exempel ett brustet hjärta. Än så länge inte äga det. Inte ett trånande nyförälskat heller för den delen. En AI må vara överlägsen på att räkna hjärtats slag, men förutsättningen är ju att något får den bräckliga människans hjärta att slå.
En AI hade aldrig kunnat göra just mina livserfarenheter eller skriva mina böcker. Hur oändligt mycket bättre den än må vara på en väldig massa annat som människor en gång i tiden var bäst på.
Om CombinedX hade valt att låta en AI läsa och reflektera över Kevin Kellys bok, så hade den garanterat dragit en massa intressanta slutsatser och gjort exakta sannolikhetskalkyler för de teser och förutsägelser som uttrycks i den. En AIs läsning av boken hade varit spännande. Men bara en enda människa, med just sin unika syn på världen, hade kunnat göra min läsning. Nämligen jag. En annan människa – eller en annan AI – hade förmodligen gjort färre associationer till schack och David Bowie. Eller till Napoleon, brittiska kebabbarer och skoldanser i Skövde.
På gott och ont.
Vad man föredrar är ju en smaksak.
Om man är människa.
Hur kärlekshistorien mellan människor och datorer kommer utveckla sig vet ingen. Men prognoserna för att vi kommer att hålla ihop ett tag ser betydligt ljusare ut i jämförelse med de bräckliga och komplexa människornas skilsmässostatistik.
De digitala superkrafterna kan ju vara betydligt pålitligare och därmed förföriskt vackra.
Hur osexig nu än den där datorn var, som Kevin Kelly såg i mässhallen i Atlantic City 1965.
Fast kanske bidrog det till att Kevin sympatiskt nog därför ägnade sina kommande tjugo år åt mer analoga grejer. Som att flumma runt på motorcykel i Asien under större delen av sjuttiotalet, bli frälst i Jerusalem 1979, cykla 800 mil genom USA med skissblock på pakethållaren och 1981 starta Walking Journal, den första amerikanska tidningen som uteslutande handlade om vandring som livsstil.
Själv har jag ägnat de senaste trettio åren åt använda datorer mest som just lite för dyra skrivmaskiner att skapa något så gammaldags som romaner på. Romaner om exempelvis kärlek med förhinder, silade genom de erfarenheter av platser, människor och hjärtslag som är mina och ingen annans.
När datorerna 1985 väl började påminna om det som Kevin Kelly en gång drömt om arrangerade han en legendarisk hackerkonferens som för första gången förde samman tre generationer av programmerare. Det vill säga långt innan de flesta av oss ens hört talas om begreppet hacker.
Oräkneliga föreläsningar, böcker, filmer, seminarier och konsultuppdrag åt de största techjättarna senare är Kevin Kelly fortfarande en odiskutabel fixstjärna inom den digitala världen.
Att läsa The Inevitable. Understanding The 12 Technological Forces That Will Shape Our Future är att oupphörligt fascineras av Kevin Kellys tankeväckande entusiasm inför de digitala superkrafterna.
Eftersom boken lika ofta lockar till reflektioner över dessa superkrafters konsekvenser för den bräckliga människan.
Per Hagman Stockholm, våren 2022