Kapitlet där Kevin Kelly förklarar varför den digitala världen fortfarande saknar citationstecken.
Clive Campbell föddes 1955 i Kingston, Jamaica. Under barndomen var han ofta med om hur grannar och vänner arrangerade så kallade ”dance halls”, där discjockeys pratsjöng – eller ”toastade” – ovanpå den musik som spelades.
Som tolvåring emigrerade hans familj till Bronx i New York, där de bosatte sig på 1520, Sedgewick Avenue.
När Clive började spela basket fick han smeknamnet Hercules, på grund av sin längd och styrka. Men snart tog graffiti-intresset över, varpå smeknamnet utvecklades till Kool Herc. Därefter kom även musiken in i hans liv och Kool Herc övertalade sin pappa att köpa ett exemplar av James Browns Sex Machine åt honom. Få av hans kompisar hade denna kontroversiella skiva, så han bjöd in dem till det gemensamma sällskapsutrymmet i källaren på 1520, Sedgewick Avenue för att lyssna på den.
Snart hade Clive blivit DJ Kool Herc.
Till sina i kvarteret alltmer omtalade kalas skaffade han så småningom två skivspelare och kombinerade dem med en sånganläggning, för att ovanpå musiken kunna toasta och utbrista sådant som: ”B-boys, b-girls, are you ready? Keep on rock steady”.
Det finns belagt att DJ Kool Herc den elfte augusti 1973 på en fest i nämnda lokal la ett exemplar av James Brown Sex Machine-album på ena skivtallriken och ett likadant exemplar på den andra. För att sedan gå och fram och tillbaka mellan låtarna Sex Machine och Give It Up Or Turnit A Loose och på så vis klippa i och mixa ihop dem till en ”egen” eller ”ny” låt. Allt för att maximera dansvänligheten för kompisarna, förlänga och förstärka groovet och kunna pratsjunga över det hela.
Åtminstone enligt en historieskrivning var det den dagen och på den adressen som hip hopen föddes, med DJ Kool Herc som fader.
Liksom det även var där och då som remixen först skapades.
Åtminstone om man som jag framförallt förknippar begreppet remix med popmusik, vilket nog också är det etymologiskt korrekta.
I en vidare eller överförd bemärkelse kan man förstås säga att remixande av det mesta ägt rum i alla tider.
Det brukar heta att man inte ska uppfinna hjulet två gånger. Men tack vare att människan faktiskt återuppfunnit hjulet ett oräkneligt antal gånger inom olika användningsområden så har ju civilisationen gått framåt. Forskning tyder på att det första hjulet i själva verket var en drejskiva. Så nog ska vi vara glada över att någon fick för sig att remixa den drejskivan till något annat. Och att hjulet inte var patenterat eller dess upphovsrätt skyddad, varken av någon tjurig keramiker eller något megaföretag.
Vissa remixar har genom historien varit så lyckade att de förpassat originalen in i glömskan, andra remixar så usla att originalen behövt skyddas från övergrepp.
Om nu populärmusiken gjorde remix till ett vedertaget begrepp så existerade förstås processen inom konstnärlig verksamhet långt innan DJ Kool Herc gick ner i den där källaren; Marcel Duchamp remixade ju Mona Lisa till ett nytt verk när han målade skägg och mustasch på henne. Andy Warhol revolutionerade konstvärlden med sina soppburkar.
”Varje bra målare uppfinner en ny sorts måleri”, sa Aldous Huxley.
”Skapandet av något nytt uppnås inte av intellektet utan av lekinstinkten, som drivs av en inre nödvändighet”, skrev Carl Gustav Jung.
Vår svenska drottning Kristina påstås ha sagt: ”Det fulländade har i alla tider varit lika sällsynt.”
Eller så kan man som Frank Zappa krasst konstatera: ”Konst är att göra någonting av ingenting och sälja det.”
Eller ta matlagning.
Restaurangbesök skulle bli ganska tråkiga om remixande av befintliga recept inte existerade.
Människans skapande och därefter remixande av det skapade kan man filosofera länge kring, vilket många också gjort. Även jag, i en text som nu blir en remix på Kevin Kellys åttonde kapitel.
Det som upptar Kellys tankar är naturligtvis hur remix-fenomenet kommer att påverka den digitala teknologin och därmed oss under de närmaste trettio åren.
Nationalekonomen Paul Romer föddes precis som DJ Kool Herc 1955. Men han växte varken upp i Kingstons slum eller i ett ruffigt Bronx. Som son till en Colorado-guvernör fostrades han till stor del på elit-internatet Phillips Exeter Academy, för att senare göra karriär som chefsekonom på Världsbanken, professor på New York University och som centralfigur inom den makroekonomiska teoribildning som ibland kallas för New Growth Theory.
När Kevin Kelly 2016 förutseende inleder sitt kapitel med att citera honom är det bara två år kvar tills Romer dessutom får motta det som slarvigt brukar kallas för Nobelpriset i ekonomi.
”Verklig och hållbar ekonomisk tillväxt uppstår inte ur nya källor och fenomen utan från redan existerande källor och fenomen, som arrangeras om till något som är värdefullare.”
Min gissning är att Paul Romer med den formuleringen kanske inte specifikt syftar på konsekvenserna av den jämnårige DJ Kool Hercs lattjande med två exemplar av samma James Brown-skiva i en källare på sjuttiotalet.
Fast det skulle han ju kunna göra.
Precis som den mer populärvetenskapligt lagde Kevin Kelly borde göra det.
Om nu DJ Kool Herc utanför de allra mest popnördiga kretsarna förblivit ett ganska okänt namn, så befann sig i den där källaren på 1520, Sedgwick Avenue även andra ungdomar som imponerades och inspirerades av hans kreativitet och nya konstform. Till exempel blivande storstjärnor som Afrika Bambaataa och Grandmaster Flash. Vilka i sin tur kom att utveckla det som hela världen några år senare döpte till hip hop, med tillhörande miljardindustri. Då hade redan fenomenet med remixar hunnit bli stort och bidragit till discoindustrins tillväxt.
I min remix av Kevin Kelly blir det därför oemotståndligt att sammanföra två så vitt skilda figurer som Paul Romer och DJ Kool Herc.
Efter Romer står Brian Arthur på tur att citeras av Kelly.
Även han ekonom, om än inte lika berömd. Arthur är mer specialiserad inom studier av den teknologiska tillväxtens krafter och dynamik.
”Moderna teknologier är kombinationer av tidigare och mer primitiva teknologier, som har omarrangerats och remixats. Eftersom man kan kombinera hundratals enklare teknologier med hundratusentals mer komplexa teknologier uppstår ett obegränsat antal möjliga nya teknologier, som alla är remixer.”
Kevin Kelly menar att det som gäller för ekonomisk och teknologisk tillväxt även gäller för digital tillväxt och utveckling och att vi just nu befinner oss i en period av oerhört produktivt remixande; en gyllene epok av nya medier och nya medieformer. Även om den hederliga gamla nyhetsartikeln, det trettio minuter långa teveprogrammet eller den fyra minuter långa poplåten fortfarande lever.
Uppfinnare kombinerar just nu oavbrutet äldre och enklare mediaformer med senare och komplexare diton, vilket skapar ett obegränsat antal nya medietyper. Ju fler nya typer desto fler möjliga ytterligare typer kan remixas fram med hjälp av dem. Antalet nya kombinationer växer exponentiellt, vilket utvidgar både kulturen och ekonomin.
Det som Kevin Kelly därefter fokuserar på är dels den rörliga bildens framtid och dels hur vårt förhållningssätt till citerande och upphovsrätt kommer att påverka remixandets framtid.
Lustigt nog använder Kelly den 2016 fortfarande nya medieformen Vine som exempel på hur antalet medieformer bara kommer öka i antal och hur vissa kommer bli lika välanvända som teve en gång var medan andra kommer att försvinna. Samtidigt som han poängterar att en uttrycksform som en gång skapats aldrig kan upphöra att existera.
När Kelly skriver sin bok vet han förstås inte att Twitter snart ska komma att köpa upp Vine, just för att begränsa användningen av den. Vilket leder till det som Kevin Kelly tycks uppfatta som det största hotet mot det fria och obegränsade remixandet av redan existerande teknologi och uttrycksformer: den ålderstigna synen på upphovsrätt och intellektuell egendom. Som bromsar och begränsar den digitala teknologins utveckling och därmed civilisationens och mänsklighetens.
I fallet med Vine blev det även tydligt hur den med mest pengar har en del att säga till om när det gäller att styra eller bromsa utvecklingen; för 30 miljoner dollar kunde Twitter se till att Vine avväpnades på önskvärt sätt.
Man kan fördjupa sig vidare i spekulationer kring hur sådant som upphovsrätt och patent kommer att förändras inom allt som digitaliseras (och förstås redan har förändrats), men Kelly exemplifierar och pekar konkret på det för oss idag så självklara och enkla i att dra olika stillbilder och sekvenser ur filmer och foton. Som andra eller vi själva först skapat med våra mobilkameror, för att därpå klippa ihop med andra bild- och textfragment i nya remixar.
Vad vi alltid gjort med ord, kommer vi i allt högre grad göra med bilder, skriver Kelly och nämner hur det till exempel finns en halv miljon olika bilder av Golden Gate-bron på Flickr.
Fria att använda.
Det finns ingen anledning att ta en ny.
Däremot kommer just du att använda någon av de existerande på just ditt sätt.
Eller ta de mest sedda YouTubefilmerna, som haft flera miljarder visningar, vilket är mer än vilken Hollywoodsuccé som helst. Ofta är de remixar.
Ändå ser vi fortfarande den stora Hollywoodproduktionen som den främsta representanten för filmindustrin.
Vilket Kevin Kelly menar är att se en tiger som representant för djurriket. När i själva verket en gräshoppa är en sannare och statistiskt vettigare representant.
Hollywood producerar ungefär 1200 timmar färdig storbudget-film om året. Mikroskopiskt lite jämfört med all film som görs idag, tack vare digitaliseringen.
Hollywoodfilmen må fortsätta vara den där tjusiga och sällsynta tigern, fortsätter Kelly, men om vi ska förstå filmens framtid måste vi också förhålla oss till och bejaka de miljarder gräshoppor som utgörs av allt från reklamfilmer som remixas till YouTube-klipp som blir virala.
Filmskapandet har frigjort sig från filmandets och fotograferandets strypgrepp, anser Kelly, samtidigt som han lyfter fram att vi fortfarande är i avsaknad av något faktiskt helt fundamentalt.
Citationstecken.
I skriven text använder vi oss av citattecken för att förklara att vi lånar någon annans text.
Det genialiska i sådan uppfinning glömmer vi lätt bort, eftersom det är ett så accepterat och universellt verktyg som vi alla är överens om.
Ännu saknar vi en motsvarighet inom rörlig bild och filmskapande. Snart måste vi få det, även om en alltför gammaldags upphovsrätt står i vägen.
Så tror jag att man kan sammanfatta Kevin Kellys tankeväckande reflektion och efterlysning, vilken också symboliserar drömmen om en ny standard inom ”citerande” av viss teknologi för att skapa ny dito.
Inom tolv- och trettonhundratalens tech-bransch lanserades sådant som sidnumrering, fotnoter och alfabetiskt index.
Start-ups som det gick ganska bra för.
Sedan kom den där Gutenberg.
I digital text har vi idag sådant som taggar och hyperlänkar, men inte inuti rörlig bild.
Det Kelly hoppas på är alltså filmens – och det digitalas – motsvarighet till citationstecken.
”Jag betraktar pixeldata i bilder och filmer som internets mörka materia”, säger Fei-Fei Li på Stanford Artificial Intelligence Laboratory. ”Och det är först nu vi börjar lysa upp den.”
Det man då kan fråga sig är om den techentreprenör som uppfinner den rörliga bildens citationstecken kommer – eller bör – tjäna pengar på det.
Här känns Kelly lite oklar.
Vad Gutenberg och bröderna Lumière tjänade på sina uppfinningar vet jag inte, men det hade varit intressant att få veta hur Kelly såg på exempelvis ett mer samtida geni som Håkan Lans. Mannen som uppfann föregångaren till datormusen och som även tvingats ägna stora delar av sitt liv åt upphovsrättsliga bråk med Hitachi, Dell och Hewlett-Packard kring de revolutionerande färggrafik-kort han också en gång uppfann.
Borde Håkan Lans bara gilla läget och fortsätta att ideellt uppfinna sina prylar, till gratis gagn för såväl techjättar som privatpersoner?
Att använda sig av och remixa bäst man vill?
Eller borde – ur motsatt synvinkel – DJ Kool Herc få royalty på varenda hip hop-låt som någonsin spelats in?
Är det rimligt att Disney vakar så aggressivt noggrant över sina verk, när de själva byggt så många av sina största succéer på just remixande av och profiterande på originalverk (Den lilla sjöjungfrun, Djungelboken och så vidare), där upphovsrätten varit fri?
Inte ens den svenska seriefiguren Arne Anka kom undan Disneykoncernen när det begav sig.
Sedan har vi den eviga debatten om läkemedelsbranschen, där patenten skapar mediciner som genom sina höga pris blir oåtkomliga för världens fattiga.
Och så vidare.
Man kan likt Kelly önska sig och tro på en digital värld där i stort sett allt är fritt att använda och remixa vidare – så länge ”det skapar något nytt” – därför att det är för mänsklighetens bästa. Eller så kan man lite mer konservativt ändå tro och hoppas på någon form av framtid för immateralrätten även i en digital epok.
Oavsett vilket så är det givet att när sådant som den rörliga bildens motsvarighet till citationstecken väl etablerats, då kommer det ytterligare att förändra vår värld och vad vi skapar, remixar och konsumerar i den.
Framtida funktioner som ”rewindability” och ”findability” menar Kelly har något Gutenbergskt över sig.
Fortfarande får vi oftast snabbspola fram och tillbaka i filmer för att hitta det vi önskar: den rörliga bilden väntar ju därmed även på sina motsvarigheter till sidnumrering och index.
”Hela den globala ekonomin rör sig bort från det materiella och mot det immateriella. Den rör sig bort från ägande och mot tillgång och åtkomst (access)”.
Så sammanfattar Kevin Kelly sitt remix-kapitel och avslutar:
”Om trettio år kommer de viktigaste kulturella verken och de starkaste medierna vara de som har remixats allra mest.”