Kapitlet där Kevin Kelly menar att digital teknologi gör
oss till digitala socialister.
På den lilla ön Sankta Helena mitt ute i Atlanten dog för
ganska exakt två hundra år sedan en av världshistoriens
mest berömda människor, Napoleon Bonaparte.
Dödsfallet ägde rum den femte maj 1821, men nyheten
tog två månader på sig för att nå Frankrike, England och
övriga världen. Först i juli kunde brittiska The Times
förkunna att ”detta innebär slutet på det mest
extraordinära liv vi hittills sett i den politiska historien”.
Inte minst tack vare internet har vi idag en något
snabbare nyhetsrapportering.
Kring det kan Kevin Kelly och jag nog enas, när vi nu
är framme vid hans sjätte kapitel och kraft. Som han döpt
till Sharing. Men därutöver har vi i det här kapitlet lika
vitt skilda uppfattningar kring den digitala teknologins
väsen som världen en gång hade kring Napoleons
gärning.
Då fanns det romantiska poeter och anti-
etablissemangs-rebeller som Byron och Shelly. I
Napoleon såg de ett geni och en hjälte dömd till
undergång. På båda sidor av engelska kanalen vägrade
tusentals tillbedjare tro på att Napoleon verkligen var
död. Men det fanns också de som menade att han utplånat
den franska friheten och inte brytt sig om något annat än
sin egen militära framgång.
Själv skulle jag inte våga ge mig på någon analys av
Napoleons betydelse för världshistorien, men jag skulle
heller inte kunna ge honom någon ideologisk etikett.
För politiska ideologier – enligt våra definitioner och så
som vi känner dem – existerade inte.
Politik må alltid ha funnits, men ideologier är ju något
annat. Precis som samhällen alltid funnits, medan stater
uppfanns senare.
Det vi idag räknar som de klassiska ideologierna
socialism, liberalism och konservatism utkristalliserade
sig och formulerades gradvis mellan 1600- och 1800-
talet, även om själva termen ideologi faktiskt myntades
av just en bekant till Napoleon; den fransk-skotske
greven och filosofen Antoine Louis Claude Destutt de
Tracy.
Att utifrån dagens ideologiska parametrar försöka
etikettera Napoleons ”ideologi” blir ändå svårt.
Å ena sidan en självutnämnd och krigisk kejsare med
makt och rikedom och ”la gloire” åt Frankrike och sig
själv som främsta drivkraft. Där statskupper och
kidnappande av meningsmotståndare inte var några
problem. Inte heller en tilltagande censur av
oliktänkande.
Men det gör honom inte till en renlärig anhängare av
ideologin totalitarism, likt många av dagens diktatorer.
För han var å andra sidan en banbrytande humanistisk
och länge oerhört älskad ledare, med ett bevisligen brett
folkligt stöd. Tack vare Napoleon blev Frankrike det
första landet i världen att hålla folkomröstning om ett
lands författning. Han lät sammanfatta Frankrikes röriga
lagsystem på 360 lagböcker till en enda, den så kallade
Code Civil (eller Code Napoléon). Vilken anses vara
grunden till de flesta av dagens västerländska lagböcker
och som fastställde exempelvis religionsfrihet och att alla
var lika inför lagen. Han lät också öppna och kraftigt
modernisera skolorna igen efter den franska
revolutionens röra. Han införde obligatorisk och billig
skolgång så att till och med de fattigaste barnen skulle få
utbildning. Hans nya högskolor antog de elever som var
bäst, inte de som hade finast namn eller mest pengar. Han
moderniserade statsapparaten och ändrade skattesystemet
så att inte bara inkomster utan även varor beskattades;
från spelkort till vin. Dessutom införde han en
nyskapande slags ränta, byggde ut vägnätet och införde
trafikbestämmelser. Och så vidare.
Napoleon som socialliberal välfärdsstatskramare?
Naturligtvis inte.
Historisk kontext liksom oräkneliga andra faktorer gör
det omöjligt att tillskriva Napoleon en ideologi.
Precis lika omöjligt tycker jag det är att tillskriva digital
teknologi och internet en ideologi.
Men det tycker inte Kevin Kelly.
Som uteslutande ägnar sitt sjätte kapitel åt att försöka
göra det.
Vilket får honom att framstå snarare som en romantisk
nostalgiker än en framåtblickande pionjär.
Idag har många av oss nästan glömt vilken oerhört
idealistisk syn på internet som nittiotalets digitala
pionjärer hade. Kevin Kelly tycks fortfarande mer än
lovligt färgad av den.
Dessutom säger han i detta kapitel plötsligt emot sig
själv på en avgörande punkt, så låt oss börja där.
Som vi lärt oss av tidigare kapitel jämför Kevin Kelly
gärna den digitala teknologin med naturen, eller ser den
som en naturkraft. Inte minst det förra kapitlet avslutades
med den symboliska synen på sig själv som en jägaresamlare i denna oförutsägbara och vilda digitala natur.
Därmed blir det svårsmält när han nu istället vill
tillskriva samma natur en ideologi.
Naturen i sig själv varken tror på eller strävar efter en
ideologi. Till skillnad från oss människor har naturen
inget medvetande. Däremot kan vi människor forma och
exploatera den, på gott och på ont och enligt någon
ideologi.
Även digital teknologi kan av människor användas
såväl altruistiskt för allas bästa som för stenhårt
kapitalistisk egen vinning.
Men Kevin Kelly tycks mena att teknologin i sig självt
per automatik äger en ideologi.
Vilket i sin tur skulle bero på dess grundläggande
delningskultur. För oavsett om det handlar om entusiaster
som oavlönade och tillsammans skapar till exempel nya
operativsystem som Linux, eller vanliga datoranvändare
som gratis delar filer och kunskaper med varandra på
olika plattformar, så menar Kelly att detta är en sorts
socialism.
Han skriver:
Vi pratar inte om din farfars politiska socialism. Den
här nya socialismen handlar inte om klasskamp eller
anti-amerikanism. Snarare är den digitala socialismen
den senaste stora amerikanska uppfinningen. Medan den
gamla skolans politiska socialism var ett statligt vapen är
den digitala socialismen istället socialism utan stat.
Denna helt nya typ av socialism opererar inom de
kulturella och ekonomiska sfärerna utan något
överstatligt styre.
Den digitala socialismen bygger enligt honom på fyra
hörnstenar: delning, samarbete, samverkan och
kollektivism. Fyra begrepp som förstås är nära släkt med
varandra, men Kelly exemplifierar flitigt för att försöka
skilja dem åt.
Delning (sharing) är den mildaste men mest elementära
byggstenen i det Kelly kallar digital socialism. 2016
beräknades antalet personliga bilder som dagligen
delades på Facebook, Instagram och andra plattformar
uppgå till 1,8 miljarder. Lägg till det statusuppdateringar,
geografiska angivelser, recensioner och alla halvtänkta
tankar. Och filmklipp och låtar.
Samarbete (cooperation) definierar Kelly som stadiet
där individer tillsammans arbetar för att uppnå ett högre
mål. När miljoner amatörer delar miljarder foton på
Flickr och Tumblr taggas de enligt kategorier och
nyckelord. Om jag har behov av ett foto på Eiffeltornet
behöver jag inte ta en egen bild, eftersom någon annan i
gemenskapen och enligt ”Creative Commons”-licensen
redan erbjuder en mycket bättre. Om jag då sitter och
arbetar med en rapport eller hemsida, så arbetar jag inte
längre ensam med den. Jag arbetar i en gemenskap som
besitter en enorm kapacitet. Traditionell utopisk
socialism kunde skapa samma dynamik inom en stat.
Men digital delning är frikopplad från regeringar och äger
rum på en internationell nivå, utan gränsdragningar.
Samverkan (collaboration) exemplifierar Kelly med
alla de oräkneliga ”open source software”-projekt som
pågår och där Linux hör till de mer berömda. Om någon
som ideellt i flera månader sitter och knackar kod för
någon detalj i ett operativsystem, så görs det för ett
användbart slutmål som ligger flera år bort. Sådana
exempel på samverkan har inget med kapitalism att göra,
menar Kelly. Istället för pengar kan vi däremot genom
vår ideella samverkan med andra vinna status, renommé
eller erfarenhet och glädje när vi jobbar på det viset. Vi
vanliga konsumenter är vana vid att använda alla dessa
produkter och tjänster gratis. Samverkan är i sig inget
nytt, men de nya online-verktygen ligger bakom en
produktion som kan hålla kapitalistiska investerare borta
och där ägandeskapet stannar hos producenterna. Som
också ofta är de samma som konsumenterna.
Kollektivism (collectivism). Istället för att se
teknologisk socialism som ett nollsummespel mellan den
fria marknadens individualism och centraliserad makt, så
kan ”teknologisk delning” snarare ses som ett nytt
politiskt operativsystem som lyfter upp både individen
och gruppen på samma gång.
Han skriver:
Det till stora delar ännu oformulerade men intuitivamålet med delningsteknologin är detta: att maximera
både den individuella autonomin och den makt som
skapas när människor arbetar tillsammans. På så vis kan
digitalt delande kallas för ”den tredje vägen”.
Nu finns det redan massor av – icke-digitala – exempel
på lyckade autonoma kollektiv som blivit ekonomiska
framgångar, vilket Kelly också påpekar. Han vill väldigt
gärna övertyga oss om att den digitala teknologin hör till
just denna exklusiva – och ideologiskt medvetna – skara.
I såväl Italien som Frankrike och Spanien har det under
senare decennier dykt upp en rad solskenshistorier som
inte minst jag själv älskar och romantiserar.
inte minst jag själv älskar och romantiserar.
Franska arbetare som köpt loss en nedläggningshotad
fabrik och framgångsrikt drivit den vidare som
kooperativ, eller lika självstyrande som idylliska områden
i Napoli tack vare radikala invånare och borgmästare.
Eller såväl syndikalistiska som nyliberala
jordbrukskollektiv i Spanien och så vidare.
Samarbete och självstyre i sköna föreningar,
kollektivism och kapitalism i briljanta partnerskap.
Kevin Kellys känns nästan gymnasialt förälskad i
tanken på – och övertygelsen om – att hans kära
teknologi i sig självt skulle vara en del av samma nya och
framåtsträvande ”ideologi”.
Dessutom i en gigantisk global version.
Själv köper jag det inte alls.
Hur många solskenshistorier som crowdsourcing och
crowdfunding än möjliggjort.
Enligt Kelly har författaren Yochai Benkler ”tänkt mer
på nätverkens politik än någon annan” och med hjälp av
citat ur hans bok The Wealth of Networks, kommer en
nästan övertänt predikande Kelly fram till att
mänsklighetens ”nya operativsystem är varken någon
klassisk kommunism med planekonomi i avsaknad av
privat ägande, eller den fria marknadens själviska kaos.Istället är det ett framväxande landskap där
decentraliserat folkligt samarbete kan lösa problem och
skapa saker som varken ren kommunism eller ren
kapitalism kan.”
Det är väl där det spricker.
Självklart kan decentraliserat och folkligt samarbete
lösa problem och skapa saker.
Det kunde det redan innan internet uppfanns.
Men det är ju inte säkert att det gör det.
Eftersom folk är människor.
Människor har medvetande.
Till skillnad från teknologi.
Internet och digital teknologi erbjuder helt fantastiska
verktyg och möjligheter till både samarbete och
ekonomiska framgångar och gemenskap och allt möjligt
kul. Men samma teknologi erbjuder precis lika många
möjligheter till motsatsen. Precis som de stora
världsreligionerna.
Något Kelly inte nämner med ett ord.
Medvetet eller omedvetet glömmer han i detta kapitel
även att delning också kan avse så kallad
delningsekonomi.
Idag finns det fortfarande de som tycker att
elsparkcykel-industrin är en smart uppfinning,
möjliggjord av digital teknologi och ”delning”.
Men de stenhårda konkurrenterna inom den branschen
ägnar sig åt precis samma vinstdrivande verksamhet som
de flesta företag alltid gjort. Möjligen med skillnaden att
de fortfarande genom argument om modern
miljövänlighet hänsynslöst tillåts utnyttja
skattefinansierade trottoarer, så att sparkcyklisterna
därmed utgör en allt större fara för sig själva, barn och
synskadade.
Något anarkistiskt eller altruistiskt är svårt att hitta där
och kanske är det därför Kelly lämnar delning som idelningsekonomi därhän.
Om han drivit sina hyperoptimistiska och
rosenskimrande teser i en bok 1995, då hade det varit
både roligt och tankeväckande och kanske något att till
och med tro på.
Men knappast 2016, när Kelly skriver sin bok.
Än mindre 2021, när jag läser den.
Så sent som 2010 utsåg Time Magazine Mark
Zuckerberg till årets person och beskrev då Facebooks
mål och uppdrag som att ”tämja den ylande mobben och
förvandla den ensamma antisociala världen av
slumpmässig lycka till en vänlig värld”.
Under det första decenniet av globalt massanvändande
av internet utgjorde citatet ovan fortfarande en populär
teori: ju mer folk kunde kommunicera med varandra,
desto vänligare och förstående skulle människor bli, med.
en fredligare och mer harmonisk värld som resultat.
2021 känns sådana visioner både avlägsna och naiva.
De ylande online-mobbarna kraschar med varandra
dygnet runt och orsakar via sin teknologi ibland även
våldsamheter IRL. Internet sammanför människor, men
inte nödvändigtvis med vänlig kompisanda som
konsekvens. Snarare kan nätet ibland påminna om en
jättelik maskin som producerar antipatier.
Liksom digital teknologi även underlättar sexuella
övergrepp och handel med knark och vapen.
Precis som den fått oss att babbla allt mer, men lyssna
allt mindre.
”Människor tycks motiveras starkare av att inte komma
överens än av att göra det”, som exempelvis Silicon
Valley-entreprenören Paul Graham formulerade det i en
intervju i The Guardian i vintras.
Att skapa ilska och meningsskiljaktigheter kan i den
digitala ekonomin ofta vara lönsammare än motsatsen,
menar han.
I den så kallade klickonomin är det ett välkänt faktum
att läsare i högre grad kommenterar en artikel och
interagerar när de tycker illa om innehållet och
skribenten.
Att, som Kelly, monotont fokusera på allt ideellt
digitalt kollektivt arbete som utförs för allas bästa för att
styrka sin tes om ”digital socialism” blir lite ihåligt.
För de allra flesta normalkonsumenter av digital
teknologi existerar ju egentligen allt mindre frihet och
samverkan.
Att dela allt på Facebook eller Google kan vara
bekvämt, men begränsas av den service och de filformat
som dessa jättar erbjuder, liksom av det uppenbara
faktum att de ogärna hjälper sina konkurrenter. Många
minns säkert när Facebook blockade den Twitter-ägda
appen Vine.
Idag används ofta begreppet ”interoperabilitet” för att
beskriva huruvida olika appar, program, eller hårdvara
kan bli kompatibla kompisar eller ej.
En gång i tiden gick Microsoft med på att göra
wordformatatet (.doc) kompatibelt med Appledatorer,
liksom det fanns överenskommelser om .jpeg och så
vidare.
Så ser det inte längre ut.
Inte heller är Apple längre någon liten uppstickare.
Damien Geradin är rådgivare åt ”Coalition for App
Fairness”, som representerar företag som Spotify, Tile
och Tinder. De strävar efter att lagstifta kring
interoperabilitet.
”Apple tycker till exempel om att göra allting in-house
och de gillar inte att göra saker kompatibla”, säger han i
The Guardian.
Apple har blivit en flaskhals.
”Om du skapar en app som du vill få distribuerad på
iOS-enheter, då måste du använda dig av App Store föratt få ut den”, fortsätter Geradin. ”Är du en app-utvecklare kan du helt enkelt inte leva utan Apple.”
Intressegruppen Geradin jobbar med planerar i
skrivande stund att vända sig till Europeiska
kommissionen för att tvinga Apple att återbörda något av
den frihet och kompabilitet som de spärrat in. Även
berömda Epic Games befinner sig i krångliga legala
tvister med Apple beträffande liknande saker.
I samma artikel formulerar sig Ari Lightman (Professor
i digital media vid universitetet i Pittsburgh) så här:
”Problemen och utmaningarna är oräkneliga, men det
största bekymret handlar om ekonomi. I takt med att data
blir en allt värdefullare tillgång, blir den tillgången allt
svårare att dela via flertalet parter i det digitala
ekosystemet, därför att alla vill kapitalisera på dessa
värdefulla tillgångar.”
Många experter menar idag att om något av den digitala
teknologins interoperabilitet (en förutsättning för Kellys
drömvärld) ska kunna återföras till användarna så krävs
det statliga regleringar och lagstiftning.
Den unika digitala socialismen, befriad från statlig
inblandning, tycks med andra ord ganska avlägsen.
Lika mycket som världen förändrats sedan Napoleons
dagar har internet förändrats under sin livstid.
Det måste så klart ha varit fantastiskt med den ideella
nybyggaranda som präglade mycket av internet och
digitaliseringen fram till mitten av nittiotalet; alla minns
vi cyberromantiska slagord som ”Information wants to be
free!” Med tillhörande värderingar och subkultur.
Jag önskar att jag kunde hålla med Kevin Kelly i hans
sjätte kapitel, men det är omöjligt.
Man kan idag inte blunda för att internet, både till
innehåll och drift, är vinstdrivet, centraliserat och
reglerat.
Fråga Cloudflare, Amazon, Fastly, Google ochAkamai. Eller Apple.
En handfull företag som
kontrollerar en stor del av internet.
Om nu deras ägare och styrelser har några ideologiska
drivkrafter så tvivlar jag på att de är socialistiska.
Däremot var Napoleon varken socialist eller kapitalist
på sin tid.
Lika lite som ettor och nollor är det i vår.