Kapitlet där Kevin Kelly förklarar hur vårt framtida sjätte sinne kommer fungera.
Every breath you take
And every move you make
Every bond you break
Every step you take
I’ll be watching you
Every move you make
And every vow you break
Every smile you fake
Every claim you stake
I’ll be watching you
Våren 1983 gav the Police ut singeln Every breath
you take. Som blev till en av pophistoriens största
hits.
Råkade man som jag dessutom gå ut åttonde klass
den våren så har den förstås för evigt blivit ett
soundtrack till de tidiga tonåren. Bråkdelen av en
takt krävs idag för att framkalla minnen av
högstadiets skoldanser i Skövde.
Every breath you take och luften kvav av sådant
som endast nervösa kollektiv av tonårshjärtan i
flimrande discoljus kan producera; mättade
lösningen av valpiga trevanden, nya sorters känslor
och förhoppningar. Och så tanken på det svåraste
av allt: att våga sig närma någon innan sista dansen.
Framförallt flickorna tyckte nog att Every breath
you take var en fin och romantisk låt, men knappt
ens de allra tuffaste hårdrockskillarna kunde
avfärda låten s om smörig.
Hur många flick- och pojkrum runt om i världen
som sedan dess varit scen för fumliga tonårshångel
med just Every breath i take i bakgrunden, det
vågar jag inte ens tänka på.
Sen blev vi äldre.
Och började förstå att låten i själva verket ville
gestalta motsatsen till romantik: övervakning,
svartsjuka och kontrollbehov.
Men om nu inte tonåringarna i Skövde och resten
av världen varit så ouppmärksamma på textens
innehåll så hade den förmodligen aldrig blivit
samma succé. Vilket förstås även kompositören
själv reflekterat över många gånger.
”Det är ju en väldigt elak och ful liten sång, som
oändligt många tolkat som en mjuk och fin
kärlekslåt”, sa Sting i en intervju med BBC en
gång. ”Ett par berättade för mig hur mycket de
älskade låten och även haft den som sin bröllopslåt.
Okej, tänkte jag. Lycka till…”
Själv ville jag inleda redan det förra kapitlet –
Interaktion – genom att citera Every breath you
take, men lät bli. Därför att det passar ännu bättre
här. Som inledning till kapitlet Kartläggning, vilket
i många avseenden känns som en fortsättning på det
föregående.
I original har Kelly döpt kapitlet till Tracking,
vilket lika gärna skulle kunna översättas med spårning
eller registrering, avläsning eller mätning. Men
det är framförallt i betydelsen ”kartläggning”
han använder sig av ordet.
När jag väl googlar texten till Every breath you
take inser jag att jag varken är först eller speciellt
originell med att associera låten med modern
övervakningsteknologi. Sociologen och
övervaknings-experten Gary T Marx gjorde det
redan 1988, när han länkade frasen ”every breath
you take” till utandnings- och alkoholmätare,
”every step you take” till fotbojor och ”every vow
you break” till röstdetektorer som avslöjar stress
och nervositet.
Så för att bli lite mer up to date i mitt citerande
väljer jag istället en notis ur gårdagens Dagens
Industri, som i sin tur citerar Wall Street Journal.
Apple vill fånga upp depressioner lyder rubriken.
It-jätten Apple utvecklar i samarbete med
universitetet UCLA och läkemedelsbolaget Biogen
en teknik som via användarens telefon ska kunna
diagnosticera depression och kognitivt förfall.
Sensordata inkluderande rörlighet, fysisk
aktivitet, sömnmönster, textskrivande och möjligtvis
också ansiktsigenkänning kan enligt tidningens
källmaterial bli del av den algoritmlösning som
Apple hoppas ska förverkliga projektet.
Något som går helt i linje med det som Kevin
Kelly fem år tidigare konstaterat i Kartläggning-
kapitlets första mening:
Vi är ogenomskinliga för oss själva och behöver
all hjälp vi kan få för att dechiffrera vilka vi är.
Fram tills alldeles nyligen var det både krångligt
och dyrt att vetenskapligt kartlägga och mäta sig
själv, fortsätter han. Men det har på senare år
förändrats genom att extremt små digitala sensorer
utvecklats, som bara kostar några ören, vilka
förenklat alla registrerings- och
inspelningsutrustningar.
I stort sett vem som helst kan numera mäta ett
tusental olika aspekter av sig själv. Vilket redan
börjat förändra vår syn på läkemedel, hälsa och
mänskligt beteende. Den digitala magin har krympt
sådant som termometrar, pulsräknare, rörelse- och
hjärnvågsdetektorer till något mikroskopiskt,
jämfört med den plats de tog upp på sjukhusen förr
i tiden. Dessa små sensorer och räknare kan sättas
in i kläder, klockor, glasögon eller telefoner. Eller i
våra rum, bilar, kontor och offentliga miljöer.
Det är Kevin Kellys övertygelse att på sikt så
kommer all denna data som flödar i konstanta
strömmar från våra kroppssensorer inte längre att
uppfattas som siffror och data, utan som våra nya
sinnen.
Han skriver vidare att våra naturliga mänskliga
sinnen utvecklades under miljontals år för att hjälpa
oss att överleva i en hård värld där nöd ofta rådde.
Att inte få i oss tillräckligt med kalorier, salt eller
fett var ett konstant hot.
Idag har teknologin gjort vår värld så rik att hotet
mot vår överlevnad snarare utgörs av ett överskott
av ”good stuff”, menar Kelly. Däremot har vi
människor inte utvecklats till att känna av dessa nya
obalanser i kroppen; våra kroppar är dåliga på att
registrera och känna av blodtryck eller
blodsockernivåer.
Men vår teknologi kan göra det åt oss.
Kevin Kelly exemplifierar genom att beskriva en
(2016 nyutkommen) ”self-tracking device” som ser
ut ungefär som ett stoppur. Håller man den mot
pannan mäter den på ett kort ögonblick sådant som
blodtryck, syrenivåer, EKG, temperatur,
hudtillstånd och så vidare.
Mer än ett techföretag i Silicon Valley utvecklar
den här typen av grunkor och teknik och Kelly
menar att sammantaget kommer detta snart leda till
att människan kan förses ”med ett nytt sinne, som
våra kroppar inte utvecklat men är i desperat behov
av.”
Om nu förra kapitlet handlade om den framtida
digitala teknologin som ”en andra hud”, handlar
alltså detta om ett framtida sjätte sinne.
Men ”self-tracking” är större än så, till och med
något lika stort som livet självt, för att använda
Kellys ord.
Vårt minne kan redan idag förbättras genom små
applicerbara digitala ögon och öron som spelar in
varje ögonblick av vår dag och vad vi upplevt och
vad vi sagt. Precis som vår ström av mail och andra
texter bildar en pågående dagbok. Därmed befinner
vi oss idag mycket nära det som Kevin Kelly redan
2007 var först med att kalla för ”det kvantifierade
jaget” (quantified self).
Som utgår från det som dataingenjören David
Gelernter 1999 döpte till lifestream, det vill säga
”livsflöde”.
Varje människa skapar idag alltmer sitt eget
livsflöde – eller sin ”livsström” – i en strikt
kronologisk och därmed lättnavigerad
form, liksom våra respektive livs-loggar ibland
möts, går in i och ut ur andras, som när vi träffas
eller skickar ett meddelande till varandra.
Internet är världens största kartläggningsmaskin,
påminner Kelly om.
Allt som nuddar nätet kan kartläggas och kommer att
kartläggas.
Allt registreras, allt går att analysera, vända
tillbaka till, dra slutsatser av och så vidare.
Kelly menar att när vi väl omfamnat en utvidgad
version av detta livsloggande, så uppstår ett nytt
sätt att organisera, forma och ”läsa” våra egna liv.
En konstant dygnet runt-monitor av våra
kroppsfunktioner skulle inte bara innebära enorma
förändringar för den offentliga sjukvården, våra
egna vanor och beteenden. Ett interaktivt utvidgat
minne av människor du mött, konversationer du
haft, platser du besökt och evenemang du deltagit i
skulle bli det perfekt sökbara och delbara minnet.
Liksom det kompletta men passiva arkivet av allt
du någonsin producerat, skrivit eller sagt konstant
kan djupanalyseras och förbättra både din
produktivitet och kreativitet.
Ändå ger det inte hela bilden, förklarar han.
För även om vi – the internet of people – kommer att
kartlägga oss själva och våra liv, så är ju the
internet of things något mycket större: miljarder av
saker kommer även de att kartlägga sig själva.
Om några decennier kommer nästan varje objekt
som tillverkas att innehålla en liten silikonflisa som
är kopplad till internet, är Kellys övertygelse och
han nämner som exempel att varje bil som
tillverkats i USA sedan 2006 är försedd med ett litet
OBD-chip som registrerar hela bilens liv och hur
den används. Som konsekvens kan då förstås
försäkringsbolag ge den duktige och varsamme
bilföraren en lägre premie.
Börjar man tänka på den mängd information och
data som därmed kommer att produceras i
framtiden börjar det lätt att svindla.
När två ekonomer på Berkely-universitetet redan
för flera år sedan räknade på den totala globala
produktionen av information kom de fram till att ny
information växer med 66 procent om året, det vill
säga fördubblas var artonde månad.
Enligt Kelly fanns det 2011 några hundra
exabytes med information (1 EB = drygt 10
miljarder GB) om mänskligheten i hela världen,
motsvarande 80 Alexandria-bibliotek per person.
2016 var vi uppe 320 bibliotek per person.
I våra vardagsliv genererar vi människor ändå
fortfarande information som vi inte spelar in eller
arkiverar, därför att den ännu inte digitaliserats.
Denna information kallar Kelly för ”vild” eller
”mörk”.
Ett fortsatt tämjande av denna ”vilda information”
borgar för att den totala mängden information vi
samlar in kommer att fördubblas åtskilliga gånger
till under många decennier framöver.
Det må finnas oöverskådligt många fördelar för
mänskligheten med den eye-tracking-teknik som
VR- och AR-branschen oavbrutet förfinar, eller
med att sjuttio miljoner registreringskyltar
förevigas varje månad på USAs motorleder.
Eller att varje pappersförsändelse scannas och
registreras.
Men de oöverskådliga potentiella riskerna då?
De potentiellt negativa konsekvenserna?
Om vi frivilligt fortsätter att bygga den bur där
techjättar och stater känner till every breath we take
och våra liv blir allt omöjligare att leva utanför den
buren, kommer då mänskligheten verkligheten ha
gått framåt? Riskerar den inte lika gärna att gå inåt?
Låsa in sig själv?
Varje normalbegåvad läsare av Kellys bok har vid
det här laget åtskilliga gånger hunnit undra hur han
ser på riskerna med ett alltför okritiskt omfamnade
av den digitala teknologins utveckling och i det här
kapitlet kommer han för första gången in på det.
Han inleder med att påminna om att för inte så
länge sedan var små städer och byar normen.
Damen på andra sidan gatan ”kartlade” dig varje
dag när du gick in och ut ur huset. Hon kikade ut
genom sitt fönster och såg när doktorn besökte dig
eller när du fick hem din nya teve. Eller såg vem
som tillbringade natten hos dig. Men även du såg
henne genom ditt fönster, lärde dig vad hon gjorde
på torsdagskvällar eller såg vad hon stoppade i sin
shoppingkorg nere i livsmedelsbutiken på hörnet.
Det fanns fördelar med denna ömsesidiga
övervakning. Om du reste bort och någon annan
gick in i ditt hus så ringde hon polisen. När det var
hon som var bortrest kanske du hjälpte henne med
att tömma brevlådan. Och så vidare.
Kevin Kelly menar att småstadens kartläggning
och ”samvakning” (coveillance istället för
surveillance) var symmetrisk och därför fungerade
väl. Medan viidag tenderar att känna oss obekväma
därför att kartläggningen av oss är alltför
assymetrisk.
Vi vet väldigt lite om de som betraktar oss, vi vet
inte vad de vet, vi har inget att säga till om när det
kommer till hur deras information används. Det är
ett ojämlikt förhållande. De filmar oss, men vi kan
inte filma dem. Fördelarna med att vi bevakas har
grumlats och vi upplever det som krafter verkande i
det fördolda.
”En överallt närvarande övervakning är
oundviklig”, fortsätter Kelly. ”Och eftersom vi inte kan
stoppa systemet från att kartlägga oss, så måste
vi göra det ojämlika förhållandet mer symmetriskt,
mer balanserat. Det handlar om att civilisera
’samvakningen’. Vilket kommer att kräva
ytterligare teknologi och nya sociala normer.”
Kelly hänvisar här till det som science fiction-
författaren David Brin kallade för ”det transparenta
samhället” och tar Bitcoin som exempel på den
sortens transparens och jämlikhet.
Ur ett samvakningssamhälle istället för ett
övervakningssamhälle kan det uppstå en ny känsla
för vad som är rätt och fel.
Det är varje människas rätt att få åtkomst till
information om sig själv och dra nytta av den. Men
varje rätt kommer med en skyldighet, så det blir
även varje människas plikt att respektera
informationens integritet och att dela den
ansvarsfullt och acceptera att vi blir bevakade av de
som vi bevakar.
Kelly är en beundrare av Edward Snowden, som
han menar exemplifierar hur balans och transparens
skapades när Snowden läckte tiotusentals hemliga
NSA-dokumet.
Om den sortens symmetri kan uppstå, där vi kan
kartlägga kartläggarna, då anser Kelly att vi lättare
kommer acceptera framtidens expansion av
kartläggandet.
Han fortsätter:
”Jag vill att mina vänner ska behandla mig som en
självständig individ. För att skapa ett sådant
förhållande måste jag vara öppen och transparent
och dela mitt liv med mina vänner, så att de vet
tillräckligt om mig för att kunna behandla mig
personligt. Precis som jag vill att företag ska
behandla mig som en egen individ, vilket kräver att
jag måste vara öppen och transparent och dela saker
med dem, för att kunna göra dem personliga
gentemot mig. Liksom jag vill att min regering
ska behandla mig som en egen individ och därför måste
avslöja personlig information för den. Det finns en
direkt korrespondens mellan personalisering och
transparens. Högre personalisering kräver större
transparens.”
Han fortsätter denna argumentation med att peka
på hur mänskligheten i stort sett alltid levt i stam-
och klansamhällen där varje handling varit öppen
och synlig, inga hemligheter existerat.
Våra hjärnor utvecklades under konstant
samvakning.
I evolutionär bemärkelse är samvakning vårt
naturliga tillstånd.
”Det må stå i strid med vår moderna
misstänksamhet, men det är min uppfattning att det
aldrig kommer att bli något bakslag för en cirkulär
värld där vi konstant kartlägger varandra, eftersom
vi levt på det viset i miljoner år och så länge det
sker på ett sant rättvist och symmetriskt vis så
kommer jag att känna mig bekväm med det.”
Är det något som dagens sociala medier har lärt
oss om vår mänskliga art, fortsätter han, så är det att
vårt begär efter att dela information överskuggar
begäret att få vara privat.
Sista meningen i Kellys kartläggningskapitel
lyder:
Vi kommer förvånas över vad som är möjligt när
vi når nya nivåer av att kartlägga oss själva.
Every breath you take var en försmak av The
Polices sista album Synchronicity. Från den skivan
släpptes senare ytterligare en fantastisk singel,
Wrapped around your finger.
I have only come here seeking knowledge, inleder
berättarjaget lömskt oskuldsfullt i den första versen.
Men i den sista bekänner jag: I will turn your face
to alabaster when you’ll find your servant is your
master.
Oavsett hur den digitala framtiden ser ut hoppas
jag att människan fortsätter att filosofera kring olika
aspekter av att lindas runt någons finger versus att
vara den som lindar någon runt sitt finger.